Ibland undrar jag om jag verkligen borde fortsätta hålla på med politik.

Som systemet fungerar idag så måste man vara engagerad i ett politiskt parti för att lyckas komma någonvart om man vill vara med och påverka.

Som engagerad i Vänsterpartiet förväntas jag (särskilt såhär i valrörelsetider) kunna stå upp och försvara partiets värderingar, åsikter och förslag.

Ibland är det lätt, ibland är det svårare.

När jag testar mina egna åsikter och jämför dem med de olika politiska partierna visar det sig alltid att jag står närmast Vänsterpartiet.

Men det finns mängder av frågor där jag inte är överens med dem.

Vid senaste testet jag gjorde på nätet hade jag 59 % gemensamt med Vänsterpartiet, vilket alltså innebär att jag har 41 % som jag inte delar med dem.

Samtidigt har jag så pass mycket som 39 % gemensamt med Moderaterna.

Vad delar jag då med Vänsterpartiet?

Jag vill att skolan, vården och omsorgen ska drivas utan vinstintressen och är därmed emot privatiseringar av sådana verksamheter.  

Jag vill att värnskatten på 5 % för dem som tjänar över 45 000 kr/mån bevaras.

Jag vill att människor med stora förmögenheter ska betala en särskild skatt.

Jag vill att vi ska bidra generöst med bistånd till länder i världen som behöver den hjälp vi kan ge (dock med kontroll och uppföljning).

Jag vill att den svenska modellen (schyssta arbetsvillkor) ska värnas.

Vad delar jag då inte med Vänsterpartiet?

Jag vill inte att staten ska bestämma hur föräldraförsäkringen ska fördelas.

Jag vill inte höja skatten för låg- och medelinkomsttagare.

Jag vill inte att vi ska lämna EU och är inte heller helt främmande för ett svenskt EMU-medlemskap i framtiden.

Jag vill inte lagstifta om att kvotera in kvinnor på tunga poster i företag.

Jag tror inte på en lagstiftning om sex timmars arbetsdag.

En annan brottningsmatch är den ideologiska etiketteringen inom politiken.

Som medlem i Vänsterpartiet borde jag vara socialist och feminist.

Men jag är nog alldeles för liberal för att kallas socialist.

Feminist brukar jag ibland kalla mig, men är nog egentligen för liberal där med.

Men jag är på tok för ”social” för att kalla mig liberal och på tok för progressiv för att kalla mig konservativ.

Jag är nog något slags ”progressiv socialliberal”.

Men för sådana som mig finns det inget klockrent parti att gå med i.

Jag tillhör inte arbetarklassen och har aldrig gjort det.

Jag är uppväxt i en borgerlig miljö och är nog ganska borgerlig i min egen livsstil.

Häromdagen gjorde jag ett test på nätet utifrån en studie som några forskare på Göteborgs Universitet genomfört, där de har undersökt människors livsstil och sedan frågat dem om vilket parti de skulle rösta på.

I det här testet fick jag svara på ett antal frågor och sedan jämfördes mina svar med andras svar och det kom fram att min livsstil delades allra mest utav moderater och allra minst utav vänsterpartister.

Och det kan väl kanske stämma…

Jag lever gärna lite lyxigt, drömmer ofta om lycka & framgång och uppskattar kulturtraditioner och familjetraditioner.

Men jag brinner också för rättvisa, jämlikhet och solidaritet.

Och där är det ju faktiskt vänstern som driver på.

Utan vänsterrörelsen som pådrivare hade vi antagligen inte haft begränsad arbetstid, allmän sjukförsäkring, lagstadgad semester, allmän rösträtt och det omfattande välfärdssystem vi har idag.

Därför fortsätter jag bekänna den röda som min politiska färg.

Åtminstone tillsvidare...

Idag har jag haft ledig dag.

Tog sovmorgon och vaknade först vid 10-tiden.

Hade 4 missade samtal och telefonsvarsmeddelanden från en präst på Gotland.

Han var tydligen väldigt angelägen om att komma i kontakt.

Så jag cyklade upp till Stiftsgården och slog igång datorn för att få koll på tillvaron, men åt lunch (vegetarisk buffé) innan jag tog tag i det.

Ringde upp denne prästen (Ragnar) och det visade sig att han är en av de ansvariga för ett projekt som heter "Bönens år" som drivs av rikskyrkan.

Tillsammans med Västerås stift ska de arrangera en stor konferens på Stiftsgården 23-25 november i höst och de vill att jag ska finnas med.

Dels förstås i det ordinarie andaktslivet och till en verkstadsgudstjänst.

Men dels också som ackompanjatör åt Gunnel Mauritzson.

Gunnel är en jätteduktig sångerska, tonsättare och pedagog som bl.a jobbat med musiker som Björn Ståbi och Bengan Jansson.

Hon ska ha en workshop under konferensen och ska även stå för ett underhållningsprogram vid festmiddagen sista kvällen.

Och nu behövdes då en kompmusiker till henne.

Så jag ringde upp Gunnel och vi pratade ihop oss och fann varann direkt.

Det ska bli spännande att jobba tillsammans med henne.

Sen hängde jag kvar på gården en stund, satt mest ute i solen och stekte.

Därefter cyklade jag hem, kollade lite fotboll (där Holland chockvände och vann mot Brasilien) och fixade middag.

På kvällen kom Nisse, Wasa och Lina hem till mig och vi kollade på dagens kvällsmatch i fotbolls-VM.

Tyvärr åkte mina favoriter Ghana ut nu... men grattis, Uruguay! 

Sen gick vi ut på Rättvik och fick ett bra bord på uteserveringen på Big Street.

Där satt vi resten av kvällen och lyssnade på dunket från stranden, där hårdrocksbandet The Poodles spelade ikväll.

Alltigenom en mycket trevlig dag!